Japanen som INTE försvann

Hur kunde en japansk idrottspionjär som deltog i tre olympiska spel bli ‘japanen som försvann’ och sedan upptäckas i sitt eget hem? Vid en närmare betraktelse visar sig myten om den försvunne japanske maratonlöparen vid OS i Stockholm 1912 egentligen vara en myt om en mytbildning. Kanske säger den något om hur okunskap tar form.

Starten av maratonloppet vid de olympiska spelen i Stockholm 1912.

Historien om den japanske löparen som försvann under maratonloppet vid OS i Stockholm 1912 känner nog de flesta till i en eller annan form. Faktum är att denna episod, möjligen vid sidan av Jim Thorpes enastående prestationer och tragiska öde, under många år var den mest omskrivna händelsen från dessa spel. I samband med hundraårsjubileet 2012 avtäcktes också en minnesplakett i Sollentuna som hedrar minnet av denna märkliga incident, och 2018 besökte ett japanskt filmteam Sverige för att spela in en tv-serie om den försvunne japanen.

Bakgrunden är i korthet följande: sedan de moderna olympiska spelen arrangerades för första gången i Aten 1896 hade maratonloppet snabbt blivit en stor publikfavorit. Att springa fyra mil (sträckan 42 195 meter hade ännu inte standardiserats) sågs som ett närmast omänskligt kraftprov, och extra kittlande var historien – eller snarare myten – om den grekiske budbärare som år 490 f Kr ska ha ilat från slagfältet vid Marathon till Aten för att ge bud om den grekiska segern över perserna, men blivit så utmattad att han föll död ner strax vid ankomsten. Historien har med största sannolikhet aldrig ägt rum, men maratonloppet kom genom denna legend redan från början att förknippas med fara och extrem ansträngning.

Maratonloppet vid OS 1912 avgjordes dessutom i tryckande värme. Många av deltagarna virade linnedukar runt huvudet eller sprang i ljusa hattar, men det hjälpte föga. Det var plågsamt, och dammet från grusvägarna sved dessutom i löparnas lungor. Start och mål skedde inne på Stockholms nybyggda Stadion, varifrån löparna sprang ungefär två mil norrut, via Stocksund, och vände i höjd med Sollentuna kyrka för att sedan återvända samma väg.

Tragedi i värmen

Det var inte första gången ett olympiskt maratonlopp avgjordes under plågsamma förhållanden. Även i Paris år 1900 och i Saint Louis 1904 hade förhållandena varit värmen varit kvävande. Ändå drabbades maratonloppet i Stockholm av en tragedi som spelen tidigare varit förskonade från: portugisen Francisco Lázaro drabbades av så svår överhettning och vätskebrist att kroppen slutade fungera. Han kollapsade, fördes med ambulans till sjukhus, men avled dagen därpå. Vid sidan av den danske cyklisten Knud Enemark Jensen, som förolyckades under lagtempoloppet i Rom 1960, är detta än idag det enda dödsfallet som skett under en pågående olympisk tävling.

Lázaros död hamnade med tiden ändå i skuggan av den japanske löparen Shiso Kanakuri (hans namn skrivs ibland även som Shizo eller Siso respektive Kanaguri, se vidare not längst ner). I likhet med 32 andra löpare bröt han loppet på grund av värmen (bara 35 löpare tog sig i mål). När han nådde Tureberg efter cirka 3 mil blev han erbjuden att stärka sig med saft och bullar i en villaträdgård, vilket slutade med att Kanakuri bröt loppet, stannade på fika, och återvände sedan till hotellet för att så småningom resa vidare hem till Japan. Det sägs att han skämdes så mycket att han inte berättade något för arrangörerna, varför hans förehavanden förblev okända. Om Kanakuri uppstod sedan en rik mytbildning, vilken ska ha fått sportjournalisten Oscar Söderlund (känd under signaturen Glokar Well) vid Stockholms-Tidningen, att till slut försöka ta reda på vad som hade hänt japanen som tycktes ha gått upp i rök. Lagom till loppets 50-årsjubileum 1962 lyckades Söderlund också spåra upp Kanakuri i Japan, och några år senare bjöds denne in till Stockholm för att ”slutföra” det lopp han så försmädligt varit tvungen att bryta mer än ett halvsekel tidigare.

Den första delen av den här historien, att Shiso Kanakuri deltog i loppet och bröt efter ungefär 30 kilometer är sann. Likaså att han blev bjuden på saft och bullar i en trädgård och sedan återvände till sitt hotell.

Shiso Kanakuri (1891-1983), japansk maratonpionjär.

Myten bakom myten

Men sedan är det något i mytbildningen som inte stämmer. I samtida tidningsrapporter påtalas inte något mystiskt försvinnande över huvud taget. Tvärtom skrev Dagens Nyheter dagen därpå att Kanakuri brutit i höjd med Tureberg. Något försvinnande nämndes inte heller i den officiella rapport som de svenska arrangörerna överlämnade till IOK.

Om någon över huvud taget bekymrat sig för Kanakuris liv och hälsa så fanns det än mindre anledning att känna oro år 1920, när OS avgjordes i Antwerpen. Då ställde han nämligen upp igen och kom på 16:e plats med den habila tiden 2 timmar 48 minuter 45 sekunder. 1924 sprang Kanakuri sitt tredje OS-maraton, men tvingades bryta. Samma år sprang han ett maraton i Tokyo på tiden 2.36.10, vilket förde upp honom som etta i världsstatistiken detta år. Även om det vid denna tid inte var lika lätt att ta till sig sportstatistik som idag, när resultatlistor finns tillgängliga och sökbara på Internet, så bör det inte ha varit någon konst för en maraton-intresserad sportjournalist att kolla upp det enkla förhållande att Shiso Kanakuri deltog vid ytterligare två olympiska spel efter Stockholm 1912!

En sökning i Kungliga Bibliotekets databas över digitaliserade svenska dagstidningar ger inte heller en enda träff som antyder att någon i dagspressen under mer än 40 år efter loppet ställde sig frågande till vad som kunde ha hänt Kanakuri. En liten fotnot är visserligen på sin plats här: Stockholms-Tidningen, där Oscar Söderlund arbetade, och den i sammanhanget intressanta Idrottsbladet, har inte digitaliserats och är därmed inte heller sökbara. Men om Kanakuris öde behandlades flitigt i någon av dessa publikationer kan man tycka att den också borde ha gett avtryck i någon annan svensk dagstidning. Men så tycks alltså inte ha varit fallet före 1950-talet.

Inte nog med att japanen Kanakuris ”försvinnande” alltså hade en högst rimlig förklaring, den verkliga myten i sammanhanget är snarare att det över huvud taget uppstått en sådan myt.

Konsten att skapa okunskap

Maratonloppet, liksom övriga tävlingar vid OS i Stockholm 1912, var en mediehändelse – arrangerad i en tid när dagstidningarnas ställning över nyhetsförmedling var ohotad, inte minst i fråga om sportjournalistik (radio och sportradio dök upp först efter första världskriget). Det brukar sägas att OS i Stockholm bidrog till idrottens slutgiltiga genombrott i Sverige – mycket tack vare medierapporteringen från tävlingarna. Likaså framstår efterkrigstidens mytbildning kring den försvunne maratonlöparen som en följetong i dagspressen, med ”upptäckandet” av Kanakuri som en nyckel. Ur historievetenskaplig synvinkel är det därför intressant att ta sig an skildringen av den försvunne japanen som ett mediehistoriskt problem, det vill säga med intresse för vilken roll medier och journalistik spelade för historieskrivningen kring maratonloppet i Stockholm 1912 och dess efterspel. Men vi har också att göra med ett kunskapshistoriskt problem. Hur kunde vandringssägnen om den försvunne löparen uppstå, som synes först flera decennier efter att händelserna ägde rum? Hur kunde något som inte var okänt 1912 eller 1920 formuleras som ett mysterium flera decennier senare?

Historiker, inte minst kunskapshistoriker, har på senare år börjat intressera sig för kunskapens motsats: okunskapens och okunnighetens historia, eller det som på engelska kallas the history of ignorance. Det är lätt att förstå varför. Den traditionella synen på kunskap var länge att den på ett ganska problemfritt sätt botar okunskap: nya rön omkullkastar gamla och kartans vita fläckar försvinner när ny kunskap blir känd.

Under 1900-talet kom filosofer och vetenskapshistoriker, bland andra Thomas Kuhn och Michel Foucault, att gå till häftigt angrepp mot den förenklade synen på relationen mellan kunskap och okunskap från vitt skilda perspektiv och discipliner. Och på senare år har begrepp som desinformation, filterbubblor och alternativa fakta hamnat på allas läppar. Hur kan konspirationsteorier få så starkt fäste i en digital tidsålder när pålitlig expertkunskap är mer tillgänglig än någonsin? Varför har etablerade fakta så svårt att få fäste?

Vår samtid präglas av vad som kan beskrivas som en epistemologisk kris. Även om vetenskapen erbjuder alltmer förfinade verktyg för att avgöra vad som är sant eller sannolikt, tycks det inte finnas några garantier för att den nya kunskap som produceras faktiskt ska tas emot som just kunskap.

I antologin Agnotology: The Making and Unmaking of Ignorance urskiljer den amerikanske vetenskapshistorikern Robert N. Proctor tre grundläggande sätt att se på icke-kunskap eller okunskap: som ursprungligt tillstånd, selektivt val respektive aktiv konstruktion. Okunskap som ursprungligt tillstånd är det kanske vanligaste sättet att betrakta förhållandet mellan att veta och inte veta: här kommer metaforen med kartans blinda fläck som ersätts med vetande väl till pass. Först saknar vi kunskap om något, sedan skapar vi kunskap och därefter är okunskapen borta. Vi går från ett tillstånd av icke-vetande till ett tillstånd av vetskap, och processen är i princip enkelriktad. Kunskapen växer. Proctor noterar att detta också är en produktiv resurs. Alla vetenskapliga frågor och problem utgår från att det finns något vi inte vet, som vi bör försöka ta reda på. Utan okunskap, ingen ny kunskap!

Okunskap som selektivt val handlar istället om hur okunskap konstrueras passivt genom att människor varken som individer eller kollektiv kan minnas allting, alltid. Historieskrivning är ett utmärkt exempel på detta: vilken information vi väljer att ta med i läroböcker eller vilka händelser och livsöden som bokförlag, poddar och tv-dokumentärer lyfter fram kommer att variera med tiden. Även om viss kunskap finns kvar i arkiv eller i gamla böcker på bibliotekens mest undanskymda hyllor, så riskerar denna kunskap att gå förlorad som del av ett kollektivt minne om ingen lyfter fram och påminner om den. Likaså väljer historiker hela tiden vad som är intressant och relevant historisk kunskap att ta reda på och lyfta fram, medan annat sorteras bort – medvetet eller omedvetet.

Den tredje formen av okunskap är aktiv konstruktion. Som exempel lyfter Proctor fram de tobaksföretag och oljebolag som i modern tid betalat stora pengar för att så tvivel om rökningens hälsoeffekter respektive koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Även militär underrättelseverksamhet har ofta ägnat sig åt att försöka förvilla och vilseleda, men exemplen kan förstås mångfaldigas.

Hur väl passar denna typologi över okunskap in på historien om den försvunne japanske maratonlöparen? Eftersom arrangörer och journalister i samtiden förefaller ha vetat att Kanakuri brutit loppet kan okunskapen inte betraktas som ett ursprungligt tillstånd, särskilt inte som han ställde upp i ytterligare två OS. Okunskapen uppstod alltså senare, men var det en passiv eller aktiv skapelse?

För att besvara den frågan skulle vi behöva göra ytterligare efterforskningar, men av ett annat slag än de Oscar Söderlund gjorde för att ”upptäcka” den försvunne löparen. I stället skulle vi rikta blicken mot Söderlund själv och andra som deltog i mytbildningen kring Kanakuris öde: vad visste de och vad visste de inte, och varför blev just Kanakuri ”försvunnen” – när det trots allt var fler än 30 andra löpare som bröt loppet?

Till saken hör säkert att intresset för Japan ökade i Västeuropa och USA under 1950-talet, i takt med att det gamla kejsardömet genomgick ett ekonomiskt ”under” och blev en viktig exportör av konsumtions- och industrivaror till marknaderna i väst. Tokyo blev världens största stad och intresset för japansk kultur var stort. Samtidigt låg landet på andra sidan jordklotet och använde sig av ett språk och ett alfabet som ytterst få svenskar behärskade. Likaså var det få japaner som följde svenska tidningars rapportering. Med all sannolikhet bidrog detta avstånd till att Kanakuri på ett mer trovärdigt sätt kunde presenteras som försvunnen än vad fallet varit med någon av de finska, ryska eller italienska löpare som också klev av maratonloppet i Stockholm 1912. I detta avseende följer Kanakuris ”försvinnande” under efterkrigstiden ett mönster av exotisering som var påtagligt redan i samband med Stockholmsolympiaden.

OS i Stockholm 1912 var första gången Japan deltog i de olympiska spelen. Truppen var inte mycket till trupp, utan bestod av bara två män: Kanakuri i sällskap med sprintern Yahiko Mishima. Två lovande unga idrottsmän som företog den tre veckor långa tågresan med Transsibiriska järnvägen för att ställa upp i OS. I Stockholm var nyfikenheten på dessa långväga besökare mycket stort. Efter den japanska segern i rysk-japanska kriget 1904–05 hade omvärldens bild av det japanska kejsardömet förändrats. För första gången under imperialismens era hade en europeisk stormakt förlorat ett krig mot en icke-västlig stat. Japan framstod inte längre som ett tacksamt byte för europeiska intressen, utan som en framtida stormakt i egen rätt. Den japanska kulturen, och särskilt dess krigarideal, väckte fascination i Europa.

När myten om Kanakuris försvinnande tog fart på 1950-talet var situationen en annan. Städerna Hiroshima och Nagasaki hade ödelagts av atombomber, det japanska kejsardömet hade besegrats i grunden under andra världskriget. Men fascinationen för det japanska hade som sagt väckts på nytt.

”Japanen som försvann”

1953 publicerade författaren Bo Grandien, då endast 21 år, en novellsamling med titeln Japanen som försvann. Berättelserna handlade om försvinnanden, och Shiso Kanakuri förekom visserligen inte i detta persongalleri, men boken dedikerades till ”Siso Kanakuri som försvann i maratonloppet vid olympiaden i Stockholm 1912”. Grandien skrev: ”Han startade, hans tid skrevs in, han rusade iväg – och han har sedan dess aldrig mer synts till. Ingen fick någonsin reda på vad det blev av honom, om det överhuvudtaget blev någonting kvar av honom, ty han försvann fullständigt.”

Var det denna litterära publikation som satte fart på mytbildningen? Den unge Grandien måste rimligen ha snappat upp historien om Kanakuris brutna maratonlopp någonstans, kanske i en icke-digitaliserad tidningskrönika eller idrottshistorisk bok? Men en hel del tyder faktiskt på att det var Grandiens skrift som gav fart åt myten. Det är i och med dess publicering som uttrycket ”japanen som försvann” för första gången dyker upp i de dagstidningar som digitaliserats i KB:s databas. Det är också från och med detta år som rapporter om Kanakuris förehavanden börjar förekomma i den (digitaliserade) svenska pressen, efter decennier av tystnad. Eller rättare sagt: några månader före publiceringen av Japanen som försvann hade faktiskt Aftonbladet nämnt Kanakuri. Det var i en artikel om den svenske maratonlöparen Gösta Leandersson, som befann sig i USA för att springa 1953 års upplaga av Boston Marathon (det då mest prestigefulla av världens årligen återkommande maratonlopp). Leandersson hade vunnit fyra år tidigare, och bland huvudkonkurrenterna nämndes flera japanska löpare, vilka tränades av ”Shizo Kanakuri som deltagit i OS i Stockholm och Antwerpen” (Aftonbladet 1953-04-19, s. 16). Någon uppgift om ett försvinnande återfanns alltså inte, vilket rimligen borde ha varit fallet om Kanakuris öde gäckat svenska sportjournalister i decennier. Denna uppenbara iakttagelse av Kanakuri förefaller också ha fallit i glömska snabbt, då rapporter om hans försvinnande under följande år började dyka upp med större regelbundenhet i svensk dagspress.

Året därpå, 1954, skrev Svenska Dagbladet en kort notis om Kanakuri med anledning av att hans namn figurerat i skämtsamma ordalag i Turebergs IF:s program för terräng-SM. Där stod det att Kanakuri blivit kvar i Sverige, tagit efternamnet Svensson, arbetat som trädgårdsmästare, sotare och bagare och varit med och grundat Turebergs IF 1919. Mest intressant att notera är kanske att notisen nämner att ”Alla känner naturligtvis till att japanen Siso Kanakuri (…) aldrig kom i mål” i maratonloppet 1912. Kanakuris öde var med andra ord någorlunda välkänt, och det var uppenbart att hans påstådda försvinnande lockade till fantasifulla teorier om vad som hänt honom.

Fyra år senare avgjordes EM i friidrott i Stockholm, och staden stod därmed åter värd för ett internationellt maratonlopp. Banan var inte densamma som vid OS 1912, men avslutningen gick även denna gång från Sollentuna och söderut mot Stadion. Samma dag som loppet skulle äga rum publicerade Svenska Dagbladet en kåserande text där tidningens reporter följde banan i dess helhet, och där nämndes den försvunne japanen som ett huvudnummer – samt även att rykten gjorde gällande att han fortfarande irrade omkring i Stockholms norra förorter nästan 50 år senare.

Kanakuri ‘hittas’

1962 kulminerade rapporteringen om Kanakuri när Stockholms-Tidningen publicerade sitt ”scoop”. Glokar Well tog hjälp av tidningens Tokyo-redaktör Håkan Hedberg för att spåra upp den då 72-årige japanen. Svenska Dagbladet skrev att Kanakuri ”försvann helt enkelt” men att ”energiskt detektivarbete” bringat en lösning på gåtan. Tidningen meddelade att Kanakuri fortfarande sprang, men annars levde ett enkelt liv i sin födelseby utanför Tamana, omgiven av ”kacklande höns och en ensam get” (SvD 1962-08-01, s. 8). Ett par veckor senare meddelade samma tidning att Sveriges charges d’affairs i Tokyo hade överlämnat en medalj till Kanakuri, dock oklart varför:

Det var som bekant Kanakuri som under maratonloppet i Stockholm 1912 bröt löpningen före första kontrollen då han fick se ett sällskap som satt i en villaträdgård i Tureberg och drack svalkande drycker. Han förenade sig omedelbart med sällskapet, vars ankare var kamrer Petré. Kanakuri gjorde någon tid senare med olympiskt lugn en diskret sorti ur Sverige utan att meddela sig hos arrangörerna. Sedan troddes han i närmare 50 år vara försvunnen på ett mystiskt sätt – många ansåg att han missat första kontrollen och fortfarande irrade omkring i skogen kring Rotebro utan att hitta fram – tills Glokar Well lyckades lösa gåtan och spåra honom till en liten stad i södra Japan, dit han dragit sig tillbaka för att njuta sitt otium efter lång lärartjänst i Tokio [sic]. (SvD 1962-08-14, s. 10)

I detta korta referat återfinns alla nycklarna till femtiotalets mytbildning om den försvunne japanen, inklusive den humoristiska beskrivningen av en vilsen japan och Glokar Well som berättelsens hjälte i egenskap av ihärdig detektiv. Men i denna hjältesaga och pusseldeckare reducerades också Kanakuri till en bifigur och stereotyp. Framställningen gränsar i sin stereotypisering till vad vi idag skulle beskriva som rasism: Kanakuri porträtterades som en vilsekommen figur, endast uppmärksammad för sitt försvinnande. Det eurocentriska perspektivet hade knappast kunnat vara mer påtagligt. Här hade ett par svenskar ”upptäckt” en japan i hans eget hem, därtill en person som åtnjöt viss berömmelse i sitt hemland.

Till saken hör nämligen att Shiso Kanakuri inte alls var någon anonym eller obetydlig figur i Japan. Vi har redan sett att han ledde den japanska truppen till Boston Marathon 1953. Han har kallats för ”den japanska maratonlöpningens fader”, och förutom sitt deltagande vid tre OS var han också med och grundade den årliga maratonstafetten Hakone Ekiden, där universitetslag springer 10 sträckor om sammanlagt över 20 mil mellan Tokyo och Hakone. Förra året (2019) började ett historiskt tv-drama sändas i Japan där Nakamura Kankuro VI spelar Shiso Kanakuri i en av huvudrollerna.

Men i Sverige har han alltså reducerats till ”japanen som försvann”, föremål för en modern variant av Stanleys jakt på Livingstone.

Världens långsammaste maraton

I denna tappning spreds också Kanakuris rykte över världen. 1967 bjöds han in till Sverige för att under högtidliga former fullfölja det maratonlopp han aldrig avslutade mer än ett halvsekel tidigare. Sven Jerring kommenterade i radion att Kanakuri avslutat loppet på  ”54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder”, och snart spreds uppgiften om att detta var historiens långsammaste maraton. I själva verket hade Kanakuri inte alls fullbordat detta maraton som han ju brutit i höjd med Tureberg, utan bara stegat den sista biten över mållinjen. Men det var förstås en bra historia, och den letade sig över Sveriges gränser och refererades i små och stora tidningar världen över.

2012 invigdes en plakett i Sollentuna, till minne av Kanakuris insats under maratonloppet.
Foto: Wikipedia.

Vad lär oss då historien om Shiso Kanakuri? För det första kanske att språkbarriärer och geografiska avstånd inbjuder till ”skapandet av okunskap”. Det är svårt att föreställa sig att samma mytbildning hade kunnat drabba någon av de nordiska maratonlöparna som ställde upp 1912. Men också att okunskapen i detta fall uppstod i gränslandet mellan litterär fiktion och sportjournalistik, mellan skämtsam kuriosa och seriös rapportering. Historien visar hur stereotypen av den vilsekomne japanen kläddes i en berättelse som till slut uppfattades som ett mysterium i behov av en lösning. Den illustrerar också hur medie- och kunskapshistoriska perspektiv kan ge insikter om hur stereotyper verkar, inte bara hur de reproduceras i media utan också vilka följder de kan få för historieskrivning.

Björn Lundberg

FOTNOT 1: Shiso Kanakuris namn har latiniserats i flera stavningsvarianter. 1912 användes Kanakuri, vilket också varit dominerande på engelska. I Sverige har dock Kanaguri varit vanligt, särskilt på senare år. Den namnteckning som publicerades i svensk press 1962 visar att Kanakuri själv skrev ”Shizo Kanakuri”, men så vitt jag kan bedöma ligger uttalet av bokstaven z närmare ett s på svenska. I den japanska tv-serien Idaten (2019) används stavningen ”Kanakuri Shiso”, enligt traditionen att släktnamn skrivs först.

FOTNOT 2: Digitaliseringen av dagstidningar har inneburit en revolution i det tysta för modernhistorisk forskning – eller åtminstone en potentiell revolution. Det gäller inte bara mediehistorisk forskning, utan all forskning där nyhets- eller kulturjournalistik utgör ett potentiellt viktigt källmaterial. Att studera förekomsten av ord och begrepp, och andra receptions- och genomslagsstudier vilka tidigare var närmast omöjliga att göra utan ett digitalt sökbart material, kan nu göras med relativ enkelhet. Tidigare har forskare varit hänvisade till någon av följande angreppssätt: 1) fullständig genomgång av ett material inom en given avgränsning 2) register eller andra sammanställningar, till exempel årsböcker 3) klipparkiv. Ingen av dessa hade troligen kunnat användas för att spåra hur historien om ”den försvunne japanen” uppstod. Å andra sidan bör åtminstone två begränsningar i det digitaliserade materialet nämnas. För det första fungerar inte OCR-scanningen av text perfekt, vilket innebär att träfflistorna inte alltid blir kompletta. Exempel på vanliga missar är ligaturer och avstavade ord som löper över två rader. För det andra är inte allt material digitaliserat. Framför allt saknas nedlagda svenska dagstidningar som Arbetet, Stockholms-Tidningen och Idrottsbladet i KB:s databas. Förutom att det därmed saknas material som skulle kunna vara av stor relevans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s