Att skriva eller forska först?

Som historiker finns det skäl att betrakta forskning och skrivande som en integrerad process. Ändå väljer många att se på populärhistoriskt skrivande som en separat aktivitet, som ska utföras när ett projekt redan är avslutat. Jag vill istället plädera för att populärhistoriskt skrivande kan utgöra en integrerad del av forskningsprocessen. Varför inte BÖRJA ett projekt med en populärhistorisk skildring?

Sven Jerring intervjuar Henry Kälarne och Hilding Eriksson, vid SM i friidrott 1937. Foto: Jamtli Bildarkiv. Licens: Creative Commons.

En intressant diskussion bland forskare inom humaniora och andra närliggande ämnen handlar om hur vi ska förhålla oss till skriv- respektive forskningsprocessen. Den offentliga bilden av en historiker är nog ännu en person som sitter böjd över gamla handskrifter eller andra arkivhandlingar, för att sedan, när pusslet från det förflutna lagts färdigt, sätta sig ner och sammanställa resultaten i skrift.

Kanske bidrar också denna bild av historikers arbete till att många av oss har svårt med övergången från forskning till skrivande. Så var det åtminstone för mig under avhandlingsarbetet. Jag var uppriktigt nyfiken inför mitt källmaterial och samlade in mängder av uppslag och trådar. Men att sedan sätta sig ner och skriva på de olika kapitel jag såg framför mig kunde ibland upplevas som en nästan omänskligt svår process.

När jag samtalade med kollegor visade sig detta vara ett vanligt problem, inte bara bland studenter eller doktorander. Det gav tröst att veta att jag inte var ensam om denna svårighet, men ännu mer värdefulla var de handfasta råd jag fick av personer som upplevt liknande skrivkramp. Joan Bolkers Writing Your Dissertation in Fifteen Minutes a Day gav en del välbehövliga perspektiv och insikter, men kanske framför allt en lugnande röst som sa att allt nog skulle ordna sig om jag bara kunde skriva lite grann varje dag (titeln är dock inte helt rättvisande, men 15 minuter av skrivande om dagen räcker för att komma ur en period av skrivkramp och det är bra. Böcker som Bli klar i tid och David Larsson Heidenblads blogg (och senare bok) Ett år av akademiskt skrivande gav liknande perspektiv och handfasta råd: håll pennan varm. Försök att sätta av en stund av varje arbetsdag åt att skriva. Skriv någonting, om så bara en reflektion över arbetets gång.

Jag tror dessa råd är värdefulla eftersom de utgör en påminnelse om att forskningsprocessen och skrivprocessen egentligen inte kan särskiljas. Det är ofta först när vi faktiskt skriver som goda tankar och idéer dyker upp. Om vi däremot ska sitta still och vänta på idéer att sätta på pränt riskerar vi att behöva vänta en evighet. Därtill är det viktigt att se processen att skriva om, ta bort och flytta runt som en integrerad del av skrivprocessen – inte som ett resultat av att vi inte lyckades få texten perfekt från början.

Denna insikt om att skrivande och forskning är integrerade processer skulle jag vilja påstå är ganska utbredd idag. Däremot förefaller det populärhistoriska berättandet inte betraktas som en lika självklar del av denna arbetsgång. Det vanligaste sättet att nå ut med sin expertis till en bredare allmänhet, om detta nu över huvud taget står på agendan, förefaller fortfarande att vara att först producera forskningsresultat för att därpå sätta sig ner och skriva om dessa i en mer populär och lättillgänglig form.

Problemet med detta är att forskaren på ett psykologiskt plan då redan lämnat projekt bakom sig, men kanske även arbetsmässigt: för i regel finns nu nya deadlines att möta. Dessutom upplevs det lätt som ganska oinspirerande att skriva om exakt samma saker en gång till, om än i en lite mer spänstig språkdräkt. Och hur ska vi över huvud taget lyckas sammanfatta en hel avhandlings alla resultat i en artikel eller essä på bara några sidor?

När jag var i slutfasen av mitt avhandlingsarbete bestämde jag mig därför för att testa något annorlunda. Nästa skrivprojekt skulle vara mer lustdrivet och börja i omvänd ordning. Valet föll till slut på att skriva en biografi om Gunder Hägg. Där försökte jag skildra såväl hans liv och karriär som den rådande tidsandan på ett intresseväckande och dramatiskt sätt, men utan att ge avkall på grundläggande källkritiska principer. Var detta att betrakta som vetenskap? Det låter jag egentligen andra avgöra, men ett par av de historiker som läst och recenserat boken som ett bidrag till forskningen har i alla fall gett tummen upp.

I slutändan kokar det nog ner till en grundläggande biografisk fråga: kan viljan att förstå, tolka och skildra en enskild människas liv göras på strikt vetenskaplig grund? Vissa menar att vi då rör oss för långt från vetenskapens krav på att presentera allmängiltiga resultat. Andra, som historikern Göran B Nilsson, har tvärtom hävdat att det är just detta försök att förstå människan som är den grundläggande uppgiften för all humanistisk forskning.

Poängen är dock att det var nyfikenheten på människan och fenomenet Gunder Hägg, samt det Sverige han formades av och det Sverige han bidrog till att forma, som drev mig att skriva boken – inte det vetenskapliga syftet. Men jag hade också en idé om att jag under arbetets gång säkerligen skulle stöta på uppgifter som väckte en annan sorts kreativitet: forskarens. Så blev det också. Det fanns helt enkelt trådar som var lite för nördiga eller teoretiska för att lämpa sig för långa utläggningar i en bok där jag ville behålla fokus på den grundläggande berättelsen.

Ett sådant stickspår handlade om radiomediets betydelse för den svenska Gunder Hägg-febern. Jag belyser visserligen detta i boken på olika sätt, inklusive skildringen av den känsla av andakt som rådde när Gunder Hägg tävlade – inte minst under den uppmärksammade USA-turnén 1943. Vad som slog mig var emellertid att de forskare som tidigare berört Gunder Häggs stjärnstatus och ”Häggfebern” huvudsakligen gjort det utifrån narrativa perspektiv: exempelvis hur hjältemyter konstrueras som berättelser. Samtidigt betonar mediehistoriker idag att texter, berättelser och diskurser tar form i relation till mediers materiella och tekniska förutsättningar. Texter och berättelser är alltid medierade, och existerar så att säga inte i ett vakuum. Den tyske litteraturvetaren Friedrich Kittler talade till exempel om ”diskursens materialitet”. Att tv-mediet fick enorm betydelse för sportens ”medialisering” och kommersialisering under 1900-talets andra hälft är vida omvittnat, men radions historiska betydelse som sportmedium har inte alls ägnats lika mycket intresse bland idrotts- och mediehistoriska forskare.

Till detta specifika fält såg jag alltså en möjlighet att bidra med en djupdykning i radioreferat från Gunder Häggs idrottskarriär. Troligen hade jag inte insett denna möjlighet om jag inte först hade gett mig på att skriva om Gunder Hägg i biografisk form. På så sätt öppnade alltså det populärhistoriska skrivandet dörren till nya forskningsfrågor.

Sammantaget ser jag åtminstone två starka skäl till att skriva populärvetenskapligt som ett sätt att inleda ett nytt forskningsprojekt.

För det första: I början av ett nytt forskningsprojekt orienterar vi oss ofta i litteraturen på området och fördjupar våra kunskaper om forskningsläget. Att skriva populärhistoriskt i denna fas kan vara ett bra sätt att sammanfatta det existerande kunskapsläget för en bredare allmänhet samtidigt som forskaren kan peka ut behovet av vidare studier – det vill säga forskarens egna.

För det andra: Det populärhistoriska berättandet tydliggör forskningsämnet bortom vetenskaplig jargong. Det är mycket nyttigt att fundera kring sina frågeställningar och tänkbara resultat i ett sammanhang där teoretiska begrepp och vetenskapliga buzzwords är bannlysta. Jag tycker att denna process är värdefull för att upptäcka kärnan i vad ens forskning vill bidra till att belysa – på ett sätt som fungerar att berätta för en gymnasieklass eller på en middag med släkt och vänner. För om man inte lyckas med det, då är min erfarenhet att det är svårt att motivera nyttan med forskningen över huvud taget.  

För det tredje: en populärhistorisk skildring av det fält man vill belysa hjälper till att rita en mental karta över det fenomen eller den process man vill undersöka. De viktigaste aktörerna, händelserna eller begreppen som presenteras i en populärhistorisk skildring måste rimligtvis också figurera i en vetenskaplig studie av samma fenomen – om inte annat för att hjälpa läsaren att orientera sig. Hur ska vi skriva fram början och slutet på berättelsen?

Min biografi om Gunder Hägg, Frontlöparen, publicerades tidigare i år. Min artikel om Gunder Hägg som radiostjärna har titeln ”Running on Air: Radio and the experience of drama in the Swedish ‘Gunder Hägg mania’ of 1941–1945” och publiceras inom kort i tidskriften Media History.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s