Om Sverige och andra världskriget

Svenska soldater 1940. Bildkälla: Wikipedia.

I helgen skrev jag en serie tweets om Sverige och socialdemokratin under andra världskriget som fick stor spridning. Bakgrunden var enkel: det har florerat en serie minst sagt märkliga påståenden som behövde korrigeras: Nej, socialdemokraterna och nazisterna var inte bundsförvanter varken inom Sverige, inom Tyskland eller mellan länderna. Nej, Sverige bedrev inte en politik som försökte hjälpa Tyskland att vinna kriget. Nej, socialdemokraterna var inte i närheten av den mest tyskvänliga kraften i svensk politik under kriget. Ja, Sveriges hållning i kriget var i många avseenden feg – men Sveriges linje måste också förstås utifrån en samtida politisk kontext i Europa, där inga andra länder gick i krig mot Tyskland av idealistiska motiv. Ja, Sverige gjorde förstås eftergifter mot framför allt Tyskland (och senare i kriget de allierade), men bilden som sprids av att Sverige för glatta livet gick alla tyska krav till mötes är helt enkelt inte rättvisande. Inget av ovanstående är kontroversiellt. Jag skulle vilja påstå att det är grundläggande kunskaper om modern svensk historia.

För att illustrera detta tog jag Midsommarkrisen 1941 som exempel, eftersom det är det mest kända exemplet på svensk eftergiftspolitik mot Tyskland. Här är detaljerna säkert okända för många men jag tycker att det visar på vikten av att studera händelser i deras samtida kontext: hur tänkte de inblandade, vilka var deras motiv? Mina tweets var däremot inte en komplett förteckning av de svenska eftergifterna och definitivt inte ett försvar av den svenska neutralitetspolitiken, som jag för övrigt beskrev som i många avseenden feg.

Många verkar ha uppskattat denna information, men på Twitter finns det alltid människor som försöker missförstå på de mest kreativa sätt. Eftersom Sveriges agerande under andra världskriget engagerat människor och vållat debatt i många decennier är det inte heller förvånande att ämnet väcker känslor. På senare tid har det dessutom blivit ett politiskt slagträ i turerna kring Moderaternas och Kristdemokraternas eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna. Om dessa frågor handlade inte heller mitt inlägg, men jag anklagades givetvis för att vara såväl nazistsympatisör som kommunist, och det kanske roligaste epitetet: ”låtsaslärare”.

Kritiken gällde främst att jag ”utelämnade fakta”, men det var som sagt aldrig min ambition att på 10 tweets skildra den svenska neutralitetspolitiken eller eftergifterna mot Tyskland i sin helhet. Och det var sannerligen inte ett försök att heroisera den svenska regeringens hållning under kriget. Lite högre nivå än så kan man väl ändå få önska sig? Den som låtsas att de här frågorna är enkla, eller att Per Albin Hansson (eller högerledaren Gösta Bagge f.ö.) var nazister, gör sig själv en stor otjänst.

Jag ser mig inte som en av Sveriges främsta experter på ämnet, men har undervisat universitetsstudenter om den svenska neutralitetspolitikens dilemman. Ett kapitel i min doktorsavhandling handlade om hur två svenska barn- och ungdomsorganisationer hanterade beredskapsåren. Jag har också skrivit om hur barn och ungdomar mobiliserades i den civila beredskapen och ”folkförsörjningens” tjänst under kriget. Och jag har rätt nyligen gett ut en biografi om Gunder Hägg, en av Sveriges största celebriteter under denna tid och en person som deltog i idrottstävlingar i både Nazityskland och USA. Om man vill läsa om Sveriges idrottsutbyte med Tyskland under kriget kan jag rekommendera denna bok.

Flera av de andra svenska eftergifterna, såsom den tyska permittenttrafiken genom Sverige och framför allt utrikeshandeln med Tyskland, har jag skrivit om i andra sammanhang. Sverige gjorde också eftergifter mot de allierade, mest känd är den så kallade baltutlämningen. Därtill kommer frågor som den svenska presscensuren under kriget samt interneringen av bland andra kommunister i läger. Listan kan göras lång.

Den som vill diskutera dessa viktiga frågor måste förhålla sig till vissa grundläggande fakta. Ett sådant förhållande rör den svenska samlingsregeringens motiv under kriget. Om detta är forskningen sedan 50 år påfallande överens, oavsett hur man i övrigt bedömer Sveriges agerande. Det främsta motivet var att försöka hålla Sverige utanför kriget, även om det innebar avsteg från neutraliteten. Hur stora sådana avsteg man var beredd att göra rådde det däremot delade meningar om. Neutraliteten var med andra ord inte idealistisk utan pragmatisk. Ett sidospår: under finska vinterkriget förklarade sig för övrigt Sverige inte neutralt utan icke-stridande och bidrog Finland med hjälp, dock inte alls i den omfattning som Finland och många svenskar hade önskat.

Grunden till den svenska hållningen, som vid krigets utbrott delades av de andra nordiska länderna, står att finna i mellankrigstidens politiska kultur i Europa. Stats- och regeringschefer i de länder som inte var knutna till någon av de militära allianserna såg som sin uppgift att verka för det egna landets intressen. Att gå i krig för principer om mänskliga rättigheter eller demokrati hade förstås varit betydligt rimligare (med dagens etiska rättesnöre), men fanns knappt på kartan. Ännu värre framstår kanske den kompakta oviljan att hjälpa judiska flyktingar som försökte fly Tyskland. Detta var för övrigt en av de stora lärdomarna efter andra världskrigets slut: att bilda internationella organisationer (som FN) och riktlinjer (konventionen om de mänskliga rättigheterna) i syfte att förhindra ett nytt storkrig och nya folkmord.

Neutralitetspolitiken har i svensk historieskrivning fått namnet småstatsrealism. Den kan sägas ha bottnat i en form av nationalism, där det egna landets intressen gick före mer allmänmänskliga principer. Dessutom samspelade den med en nationell självbild av Sverige som litet, fredligt och välmenande. Ulf Zander och Max Liljefors har träffande formulerat det som att ”den svenska neutraliteten under andra världskriget å ena sidan kan förstås som ett resultat av en realpolitiskt grundad taktik, å andra sidan som projicerade idealiseringar av en svensk nationell identitet.” (Zander & Liljefors 2008, s. 219). En sak jag har svårt att förstå med dagens debatt om andra världskriget är att så många nationalister verkar tycka att Sverige var fegt som agerade… nationalistiskt?

Det var också utifrån denna problematik som den svenska eftergiftspolitiken så småningom kom att kritiseras. Mest uppmärksammad är Maria-Pia Boëthius bok Heder och samvete (1991) som satte igång en intensiv debatt. Trots att Boëthius själv inte var historiker lämnade hennes moraliska omprövning av den svenska regeringens politik också avtryck inom vetenskapen (för en genomgång, se Östling 2011). Grunden för denna moraliska kritik var att realpolitik och nationellt egenintresse hade gått alldeles för långt: Sverige borde tydligare ha stått upp för moraliska och politiska principer. De flagranta brotten mot neutraliteten (enligt internationell rätt) gick helt enkelt inte att försvara. Att Sverige troligen hade blivit invaderat av Tyskland var förstås beklagligt, men man kan inte ge upp vilka principer som helst för att bevara sin självständighet, löd argumentet. Enskilda liberaler och socialdemokrater som vågat trotsa tidsandan, censuren och/eller partilinjen lyftes fram. Men märk väl: ingen som gav uttryck för denna kritik, vare sig Boëthius eller andra, tolkade Sveriges hållning under kriget som aktiva försök att hjälpa Nazityskland att vinna kriget. Varför inte? För att det helt enkelt inte är sant. Även om till exempel handeln med Tyskland gynnade den tyska krigsinsatsen, så var detta inte motiven från den svenska regeringens sida (eller för de företag som handlade med Tyskland). Någon jäkla ordning får det ändå vara på debatten.

Det för oss för övrigt in på ett annat av de förhållanden gällande Sveriges insats som till stor del glömts bort. Debatten i dag tenderar nämligen att handla om att Sverige borde ha förklarat Nazityskland krig, eller åtminstone motsatt sig eftergifterna och därmed öppnat upp för ett tyskt angrepp. Det är den självklara moraliska ståndpunkten för vem som helst som lever på 2000-talet. Men under kriget handlade svensk utrikespolitik främst om viljan att hjälpa grannländerna, och då i synnerhet Finland i kampen mot Sovjetunionen. 1941 förordade till exempel Sveriges ÖB aktivt svenskt stöd till Finland i fortsättningskriget. Många, framför allt inom borgerligheten, ville hjälpa broderfolket i öster mer aktivt. OM Sverige hade gått in i kriget på Finlands sida, mot Sovjetunionen, är det inte osannolikt att Sverige istället hade dragits närmare Tyskland. Finland hamnade ju som bekant i en sådan situation under fortsättningskriget, då även de västallierade förklarade Finland krig.

För den som vill få en bakgrund till debatten kring andra världskriget i Sverige rekommenderar jag verkligen Alf W Johanssons Den nazistiska utmaningen eller Johan Östlings artikel ”The Rise and Fall of Small-State Realism” (se nedan). För några år sedan skrev Johansson också en tänkvärd text i tidningen Respons om att bilden av Sverige under kriget blivit alltför ensidig. Den rekommenderas också som läsning, även om jag inte håller med Johansson fullt ut i alla delar.

Härmed tycker jag mig ha sagt mitt i frågan för denna gång. Jag hade gärna fortsatt diskutera den hur länge som helst, men har andra arbetsuppgifter att sköta om. Och det finns som sagt personer med större expertis än jag inom detta område. Jag hoppas den fortsatta diskussionen kan föras på någorlunda saklig nivå.

Litteratur:

Boëthius, M-P, 1999[1991], Heder och samvete. Stockholm: Ordfront.

Johansson, A.W. 2014, Den nazistiska utmaningen, 7:e upplagan, Lund: Studentlitteratur.

Johansson, A.W., 1985, Per Albin och kriget, Stockholm: Tiden.

Lundberg, B, 2018, Naturliga medborgare, Lund: Arkiv.

Lundberg, B, 2020, Frontlöparen, Lund: Historiska Media.

Lööw, H, 2004, Nazismen i Svergie 1924–1979, Stockholm: Ordfront.

Åmark, K, 2011 Att bo granne med ondskan, Stockholm: Bonnier.

Östling, J, 2011, The Rise and Fall of Small-State Realism: Sweden and the Second World War. i H Stenius, M Österberg & J Östling (red), Nordic Narratives of the Second World War: National Historiographies Revisited. Lund: Nordic Academic Press, s. 127-147.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s