Så blev ARW den akademiska frihetens fiender

Lunds universitet. Foto: Wikipedia

Nyligen publicerade aktivistgruppen Academic Rights Watch (ARW) ett 7-punktsprogram för att bekämpa den nya ”identitetspolitiken” vid svenska högskolor. Som vanligt är dock programmet en illa maskerad politisk pamflett. I själva verket utgör dokumentet en flagrant attack på akademisk frihet.

När ARW bildades för ett antal år sedan ägnade man sig till en början främst åt att kritisera orättvisa tjänstetillsättningar samt ”kränkningar” av enskilda professorer och andra akademiker, men gruppen kom ganska snart att radikaliseras. Förutom att aktivt ge sitt stöd åt ett parti (Medborgerlig samling), som ville slakta den svenska utbildnings- och universitetssektorn med besparingar på 36 miljarder (!) över tre år och avskaffa avgiftsfria universitetsstudier, har ARW pekat ut ”feminin kultur” som det största hotet mot akademisk frihet i Sverige. Eftersom feminin kultur enligt ARW:s företrädare dessutom är ett resultat av kvinnors biologi, får det till följd att kvinnor som sådana betraktas som ett hot mot den fria – läs: manliga – forskningen.

ARW uppvisar alla kännemärken för en grupp som söker politisera och polarisera debatten om akademisk frihet. På så sätt har ARW:s blivit ett mycket större hot mot den akademiska friheten i Sverige än några studenter som vill byta namn på en av Konstfacks salar.

Nog finns det exempel som förtjänar kritik. Fallet med läraren i Uppsala som yttrade ett rasistiskt ord i en specifik kontext (hur man i arkivarbete förhåller sig till ord som idag upplevs just förlegade eller rasistiska) är ett sådant. Men i flera aktuella fall har vi också sett universitetsledningar som försvarat sina anställda. Att lyssna på kritik från studenter är viktigt, men innebär inte att de styr den högre utbildningen. Mitt intryck är att de allra flesta tycker att ”sunt förnuft” måste råda och att det svenska universitetssystemet alls inte håller på att duka under för några identitetspolitiska angrepp.

Dessutom har ARW i flera avseenden rätt och slätt fel, och det är alltid lite pinsamt om man samtidigt utger sig vara den stora Sanningens förkunnare. Låt oss börja med just sanningen. ARW hävdar att identitetspolitikens grund är en sanningsrelativism enligt vilken objektiv sanning inte existerar utan alla grupper har sin egen sanning. Men det påståendet är en illa underbyggd klyscha, som visar fundamental brist på kunskap om den rörelse de angriper.

Grunderna för ”identitetspolitikens” anspråk är inte sanningsrelativism utan erfarenhet. Det är erfarenheter (av förtryck m.m.) som beskrivs som unika för vissa grupper i samhället och viktiga för förståelsen av världen. Det är också en av anledningarna till att representation blir viktig. Om detta kan man ha olika åsikter, men i ARW:s svartvita ”sanningsfilter” blir kampen mot den så kallade identitetspolitiken bara tomma politiska slagord, likt de som nyligen presenterades i det amerikanska 1776-manifestet. Där pekades identitetspolitiken ut som i grunden oamerikansk, medan den bland europeiska konservativa ofta beskrivs som just en amerikansk import. Gemensamt är att detta löst definierade projekt beskrivs som ett yttre hot mot ”vårt” sätt att bedriva forskning och undervisning.

I sin ”guide” mot identitetspolitiken uppmanar ARW sina anhängare bland annat att agera rättshaverister. I händelse någon blir anmäld för sexuella trakasserier, kränkning eller rasism ska man själv inta offerrollen och göra en motanmälan: ”Lägg gärna till en snyfthistoria om hur du inte kunnat sova den senaste tiden, varit sjukskriven för depression, ditt sexliv påverkats osv.” ARW uppmanar med andra ord sina följare att ljuga i syfte att försvåra för universiteten att utreda kränkningar. Detta trots att även ARW är en organisation som säger sig arbeta med just kränkningar inom akademin. Men bara rätt sorts kränkningar, givetvis.

Än mer alarmerande är ARW:s krav på vad de kallar ”kunskapsintegrering” inom högskolan. I sin kamp mot identitetspolitiken avfärdar ARW hela vetenskapsfält, eller stora delar därav, som en förtäckt form av aktivism ”av starkt identitetspolitisk karaktär”. På det här sättet går ARW direkt till angrepp mot den akademiska frihetens grundpremisser: forskares frihet att formulera problem, bedriva forskning och kommunicera sina resultat. Ett av de största hoten mot akademisk frihet i dagens Sverige (i objektivt sann mening) är just de politiska attackerna på specifika vetenskapliga discipliner – i synnerhet genusvetenskap. Företrädare för både Sverigedemokraterna och Moderaterna har vid flera tillfällen motionerat i riksdagen om att avskaffa landets professurer i genusvetenskap, stoppa statlig finansiering av genusvetenskaplig forskning m.m. Dessa flagranta attacker på den fria forskningens grundvalar – att universitet och forskare själva ska kunna välja inriktning på sin verksamhet ­– har dock mötts av tystnad från ARW, eller rent av påhejats.

ARW hänvisar gärna till UNESCO:s riktlinjer för högre utbildning som en måttstock för akademisk frihet. Det är förvisso utmärkt, men det är också uppenbart att de bara brytt sig om att läsa några utvalda paragrafer i ett enskilt dokument. Jämställdhet (gender equality) är nämligen ett av UNESCO:s två huvudmål.

I UNESCOs riktlinjer för vetenskaplig forskning kan man läsa att medlemsstaterna har i uppgift att inom ramen för högre utbildning aktivt verka för ökad jämställdhet:

in order to remediate past inequalities and patterns of exclusion, actively encourage women and persons of other under-represented groups to consider careers in sciences, and endeavour to eliminate biases against women and persons of other under-represented groups in work environments and appraisal”

UNESCO, Records of the General Conference, 39th session, Paris, 30 October-14 November 2017, v. 1: s. 120.

Att till exempel eftersträva fler kvinnliga författare på litteraturlistorna i ett universitetsämne kan ses som ett typexempel på en sådan åtgärd. Det vore hedervärt om ARW erkände att ”jämställdhetsintegrering” i denna form inte i sig är ett angrepp på den akademiska friheten, utan tvärtom i linje med de riktlinjer som dragits upp av UNESCO för att skapa mer rättvisa villkor, vilket också är en förutsättning för akademisk frihet i praktiken. Om ARW på allvar ville verka för akademisk frihet och akademikers rättigheter vore det passande om de började med att faktiskt verka i linje med UNESCOs riktlinjer för vetenskap och högre utbildning, i stället för att motarbeta dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s