Replik till ARW: Lägg ner nyspråket om jämställdhet

För en vecka sedan riktade jag här på bloggen kritik mot organisationen Academic Rights Watch och deras illa underbyggda påståenden om identitetspolitikens segertåg och framför allt deras kamp mot ”feminiseringen av svenska universitet”.

Några punkter i deras svar behöver ingen närmare förklaring. Alla som läst min text och ARW:s svar kan nog själva bilda sig en uppfattning.

Det faktum att ARW uppmanar sina följare att bemöta ”okynnesanmälningar” av sexuella trakasserier med att fabricera och göra motanmälningar talar egentligen för sig självt. Här tyckte dock ARW att jag utelämnade den viktiga detaljen att de bara ville agera på detta sätt när det gäller just okynnesanmälningar. Men här uppmanar jag ARW:s företrädare att tänka en gång till. Vi behöver nämligen inte anstränga oss särskilt länge för att erinra oss fall av verkliga trakasserier där den skyldige nekat till eller trivialiserat anklagelserna. Det finns med andra ord inget som säger att de som är skyldiga skulle agera på annat sätt än de som händelsevis är oskyldiga. Om det uppstår ett förväntat beteende att någon som är oskyldig till trakasserier försvarar sig genom att göra motanmälningar, ja då vore det något av en sensation om inte detta beteende även skulle sättas i system av de som är skyldiga. Därav menar jag att en sådan utveckling, förutom att innebära ytterligare kränkningar för de utsatta, skulle försvåra för universiteten att utreda kränkningar och trakasserier.

Tonvikten i min kritik låg istället på ARW:s kamp mot ”feminiseringen” av svenska universitet, som jag menar är i direkt strid mot UNESCO:s rekommendationer och riktlinjer inom vetenskap och högre utbildning. Här står jag inte bara fast i min kritik, utan vill tvärtom inskärpa den. ARW avslutade sitt inlägg med att parafrasera George Orwells 1984: att krig inte är fred, sanning inte lögn och ARW är inte den akademiska frihetens fiender. Men just nyspråket i ARW:s retorik är ju påtaglig: här framstår nämligen fortfarande jämställdhet som förtryck.

För det första säger ARW att jämställdhetsarbete vid svenska universitet är i strid mot UNESCO:s rekommendationer eftersom deras egna uträkningar (!) gör gällande att svenska universitet uppnådde sådan jämställdhet för 10–15 år sedan. Som stöd för detta hänvisar de till två studier genomförda av ARW:s egna företrädare. Universitetskanslerämbetets (UKÄ:s) utvärderingar eller universitetens och högskolornas egna rapporter eller annan forskning på området nämns över huvud taget inte. Här förefaller ARW själva balansera farligt nära den gräns mellan forskning och aktivism som de annars anser vara djupt problematisk. Den ena av dessa två studier använder Ivar Arpis och Anna Karin Wyndhams bok Genusdoktrinen som huvudsaklig källa och kommer fram till att jämställdhetsintegreringen bröt mot UNESCO:s riktlinjer. Den andra studien, av Madison, indikerade att det inte sker systematisk diskriminering i rekryteringen av professorer. Detta är i och för sig positivt, men frågan har inte identifierats som något av de främsta jämställdhetsrelaterade problemen inom dagens svenska högskolesektor. UKÄ listar däremot flera andra, exempelvis:

  • Könsstereotypa föreställningar påverkar bedömningar inom akademien.
  • Män studerar i mindre utsträckning än kvinnor på högskolenivå.
  • Kvinnor har en långsammare karriärutveckling än män på universitet och högskolor. (Länk)

Vad är det som gör att kvinnor, som varit i majoritet bland nya studenter vid högskolan sedan 1970-talet, i långt mindre utsträckning än män befordras till professorer? Förklaringarna kan vara flera, men ARW tycks hävda att alla försök att arbeta för förbättrade karriärmöjligheter för kvinnor skulle vara en inskränkning av den akademiska friheten. Så är det inte. Den ståndpunkten kräver en extremt selektiv läsning av UNESCO:s rekommendationer. Hela UNESCO:s arbete talar egentligen emot en sådan tolkning.

Det var min poäng och den kvarstår.

ARW:s företrädare skriver i sitt svar till mig att vi måste skilja på kvinnor och feminin kultur. Det är i och för sig glädjande att de nu gör den distinktionen, men de har själva flera gånger påstått att just den ökande andelen kvinnor inom universitetsvärlden skulle leda till en problematisk ‘feminisering’. Eller vad sägs om följande: ”Den tidigare mer maskulina kulturen i Sverige feminiserades i och med att fler kvinnor börjat arbeta inom staten, inklusive de rättsvårdande myndigheterna.” (Länk)

”Vad beror det på att forskningstakten inom humaniora och konst stadigt minskar? Det är svårt att säga, men det är slående att dessa ämnen har det största kvinnliga deltagandet, inte minst inom den viktigaste professorskategorin.” (Länk)

Jag har svårt att tolka uttalanden av detta slag som något annat än ren och skär misogyni. Genom att implicera att kvinnors ökade närvaro i universitetsvärlden sänker kvaliteten på forskningen och utgör ett hot mot akademisk frihet intar ARW en position som är – just det – ett direkt mot mot den akademiska friheten. Jag tror i grunden faktiskt att denna argumentation upplevs som pinsam även bland organisationens sympatisörer.

Det är alltså ARW, inte jag, som gör sig skyldiga till att blanda samman kvinnor med femininitet. Och dessutom vid upprepade tillfällen. Men deras påståenden är inte bara etiskt tveksamma utan också illa underbyggda. Det går till exempel tvärtemot Geert Hofstedes modell, enligt vilken det är utmärkande för en feminin kultur att dessa värderingar delas av både män och kvinnor (Hofstede 2011, s. 12).

Jag vet egentligen inte om jag borde säga något om idén om ”feminin” respektive ”maskulin” kultur. Här bygger ARW alltså sin argumentation på Hofstedes teori om kulturella dimensioner. Problemet är att det inte finns mycket stöd för ARWs tolkningar i Hofstedes egen modell. Det här är en teori som har kritiserats hårt, inte minst maskulinitetsindexet, där mänsklig kultur och värderingar organiseras i nationella kategorier och reduceras till sex variabler. Men inte ens om vi accepterar den kvantitativa kulturforskningens premisser och tillkortakommanden finns det mycket stöd för ARW:s påståenden.

Betänk följande:

Hofstedes ursprungliga siffra, enligt vilken Sverige var mycket feminint (5 av 100 på MAS-skalan, dvs maskulinitetsindexet), baserades på en studie av medarbetare vid företaget IBM 1967–73, dvs för 50 år sedan. Men flera studier (som denna) gör gällande av Sverige sedan dess rört sig i tydlig maskulin riktning!

Hofstedes modell säger vidare att ”nationell kultur” är ett statistiskt mått. Den kan alltså inte brytas ner på enskilda samhällssektorer eller individer.

Avslutningsvis måste vi fråga oss om den kulturella dimensionen maskulinitet/femininitet verkligen skulle vara negativ för akademisk frihet och akademisk framgång. ARW går här på ren magkänsla och nämner att några ”maskulina” länder (d.v.s. länder som fick höga MAS-poäng i data för 50 år sedan) – Japan och USA – ligger i topp när det kommer till tidningen Scientific Americans index över vetenskapligt framgångsrika länder. Men vilka länder hittar vi i botten av detta kvalitetsindex? Feminina länder som Sverige? Nej, Saudiarabien, Turkiet och Ungern, det vill säga andra ”maskulina” länder. Så kallade ”feminina” kulturer som Sverige, Danmark och Nederländerna klarar sig ganska bra både i fråga om vetenskaplig kvalitet och akademisk frihet. Sist men inte minst gör sig ARW skyldiga till ett allvarligt felslut när de påstår att feminin kultur (återigen: enligt Hofstede) skulle leda till sämre kvalitet eller prestation. Att en konkurrensinriktad företagskultur skulle generera sämre resultat än en samarbetsinriktad är till exempel långt ifrån självklart och mig veterligen inget Hofstede har hävdat.

Varför framhärdar ARW i denna märkliga argumentation? Varför lägga ut dessa dimridåer? Som historiker är det svårt att undvika paralleller till tidigare försök att med illa underbyggda biologiska och sociologiska förklaringsmodeller försöka finna argument mot jämlikhet och jämställdhet. Tänk om denna kreativa energi kunde ägnas något mer konstruktivt istället? Som att ta itu med riktiga hot mot den akademiska friheten: till exempel akademikers otrygga anställningsvillkor. Vill de verka för ökad jämställdhet och är i behov av bättre verktyg än en hemmasnickrad feminiseringsteori är de också välkomna att höra av sig. Jag hjälper gärna till.

Referenser:

Dumetz, J., & Cadil, J. (2018). Challenging the Masculinity index: The end of a cross-cultural myth. International Journal of Social Sciences, 7(1). https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=3148675

Hofstede, Geert. ”Dimensionalizing cultures: The Hofstede model in context.” Online readings in psychology and culture 2.1 (2011): 2307-0919.

Tang, L., & Koveos, P. E. (2008). A framework to update Hofstede’s cultural value indices: economic dynamics and institutional stability. Journal of International Business Studies, 39(6), 1045-1063.

Zhao, Hong-Yan and Kwon, Jong-Wook and Yang, Oh-Suk, Updating Hofstede’s Cultural Model and Tracking Changes in Cultural Indices (October 24, 2016). Journal of International Trade & Commerce, Vol. 12, No. 5, pp. 85-106, Oct. 2016, Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=2953330

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s