Rachel Carson och DDT-skandalen

För några dagar sedan gjorde David Larsson Heidenblad (genom en blänkare i Respons) mig uppmärksam på att Rachel Carsons Tyst vår har kommit i en svensk nyutgåva, vilket innebär att en av 1900-talets mest inflytelserika böcker åter finns tillgänglig i bokhandeln. Nyutgåvor av klassiker i kategorin sakprosa är tyvärr ganska ovanliga på svenska bokmarknaden, och det är särskilt glädjande att turen kommit till just Tyst vår.

För att uppmärksamma återutgivningen av Tyst vår publicerar jag i veckan tre blogginlägg som bygger på en artikel om Rachel Carson som jag skrev för tidningen Historiskan för några år sedan (närmare bestämt nr 3 2016).

I den första delen, som följer här nedan, tecknas bakgrunden till den DDT-skandal som blev ämnet för Rachel Carsons Tyst vår.

Rachel Carson var en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och hennes bok Tyst vår från 1962 betraktas ofta som startskottet för den globala miljörörelsen. Trots det saknas hennes namn i många historieböcker. Ett av skälen: genom att utmana den miljöfarliga kemiindustrin skaffade hon sig mäktiga fiender.

Rachel Carson (1907–1964). Foto: Wikipedia

I januari 1958 fick författaren och biologen Rachel Carson ett brev. En kvinna som förvaltade ett privat fågelskyddsområde i delstaten Massachusetts i USA var bekymrad. Några månader tidigare hade flygplan besprutat området med bekämpningsmedlet DDT för att bli kvitt myggor. Nu hade i stället mängder av fåglar dött i området. Kvinnan, som hette Olga Owens Huckins, bad om hjälp att stoppa besprutningen.

Rachel Carson kände väl till DDT och dess faror. Brevet från Huckins fick henne att försöka gå till botten med problemet. Det resulterade i Tyst vår – en av 1900-talets mest uppmärksammade böcker och ofta sedd som startskottet för den moderna miljörörelsen.

1939 upptäckte den schweiziske kemisten Paul Hermann Müller att ämnet diklordifenyltrikloretan, DDT, effektivt tar död på insekter. Redan under andra världskriget började medlet därför användas för att bekämpa sjukdomar som malaria och tyfus genom att spreja soldater och civila. Efter kriget fick medlet nya användningsområden – inte minst som bekämpningsmedel inom jordbruket. Genom att utrota skadeinsekter hoppades vetenskapen att skördarna skulle öka och ge näring åt en hungrande värld. 1948 fick Müller Nobelpriset i medicin för sin upptäckt. 

Tron på vetenskapens förmåga att lösa världsproblemen var grundmurad och i mänsklighetens kamp mot skadedjuren blev DDT det främsta vapnet. ”DDT is good for Me!” förkunnade en reklamkampanj i USA och landets hemmafruar uppmuntrades att spreja möbler, golv och väggar med det nya mirakelmedlet. På gatorna körde lastbilar som besprutade hela bostadsområden för att ta död på myggor och andra insekter. Inte sällan lekte barn i molnen bakom fordonen.

Tillverkarna av DDT hävdade bestämt att ämnet var ofarligt för andra organismer än insekter om det bara applicerades på rätt sätt. Men alla var inte lika övertygade. Snart kom de första larmrapporterna om att fåglar och fiskar dött efter att känsliga naturområden flygbesprutats. Kemiindustrin slog ifrån sig kritiken – och inget hände. Inte förrän Rachel Carson uppmärksammade problemen.

Besprutning av amerikansk skog med bekämpningsmedlet DDT. Foto: Wikipedia.

Tyst vår gavs ut i oktober 1962 men skapade debatt innan den ens lämnat tryckeriet. Med början i juni samma år hade den ansedda tidningen New Yorker publicerat flera längre utdrag ur boken. I dystra ordalag beskrev Rachel Carson hur känsliga ekosystem påverkades av miljögifter – och hur dessa ämnen sedan letade sig in i människokroppen. Titeln Tyst vår syftade på områden där fågellivet drabbats så hårt av DDT att invånarna inte längre hörde fågelsång på våren.

Reaktionen blev omedelbar. Brev från oroliga och upprörda läsare strömmade in till redaktionen. Många vände sig också till de federala myndigheterna med klagomål. Hur kunde bekämpningsmedel som DDT få användas så ansvarslöst?

I slutet av augusti fick president John K Kennedy en fråga om dessa bekämpningsmedel under en presskonferens i Vita huset. Han svarade att hans medarbetare skulle undersöka frågan, som väckts till liv av ”Miss Carsons bok”, noggrant.

Snöbollen var i rullning.

Fortsättning följer här.

2 reaktioner till “Rachel Carson och DDT-skandalen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s