Att drömma drömmen på nytt

Att redigera text kan i bästa fall vara en tillfredsställande aktivitet, där saker faller på plats när vi stryker eller skriver om. Men ofta upplever jag det som en av de tyngsta delarna av skrivprocessen. Måste det vara så?

Det finns oräkneliga böcker om skrivande för den som drömmer om att författa en roman. Några av dessa titlar har även letat sig in i min bokhylla. Däremot finns det nästan inga böcker om facklitterärt skrivande (böcker om att skriva uppsats, vetenskaplig metod etc. räknar jag inte här). Varför? En förklaring är väl helt enkelt att det inte är lika många som går runt och drömmer om att skriva en biografi över Herbert Tingsten. En annan är att det facklitterära skrivandet inte ses som en litterär verksamhet i samma utsträckning som romankonsten. Det är förstås helt fel.

En del av de där handböckerna i skönlitterärt skrivande ger ändå värdefulla insikter som kan tillämpas även för den som skriver facklitteratur. Eller vetenskap. Ta en sådan sak som att skriva och skriva om. Det är ju något vi måste göra oavsett om resultatet blir en roman eller en fackbok.

Ofta är det också den mest smärtsamma delen av ett skrivprojekt. Hur många böcker lämnas inte övergivna i detta stadium, när vi är så nära målet? När jag slutskrev min avhandling var detta ett högst påtagligt problem. Jag ska inte säga att jag var nära att ge upp, men jag svor över hur de sista procenten av arbetet kunde ta så många procent av tid och energi.

Jag är inte säker på att det går att finna skrivglädje i varje enskild del av ett större skrivprojekt. Jag har åtminstone aldrig lyckats. Men det ska ändå gå att traggla sig igenom de svåra delarna för att kunna skörda frukterna av de stimulerande, lärorika timmarnas arbete. Varför kan något så trivialt som att bara skriva klart, att ge texten en knuff i en ny riktning, att skriva om valda delar, kännas så mycket svårare än att skriva texten från början?

För några veckor sedan plockade jag fram en av mina gamla böcker om skrivande: James N. Freys How to Write Damn Good Fiction. En lite lökig titel kanske, men boken är en klassiker och jag köpte den när jag var 20 år och arbetade i en matbutik i Dublin, läste romaner på lunchrasten och drömde om att bli författare. Och den där boken innehåller faktiskt några guldkorn. Ett sådant är avsnittet om förmågan att ”omdrömma drömmen”: ”to re-dream the dream”.

Frey berättar om två elever vid hans skrivarkurser: den ena skrev rätt illa, den andra var mycket talangfull. Men medan den första eleven hade förmågan att ta till sig kritik, arbeta om texten och till slut skapa något verkligt bra, körde den andra eleven fast när texten skulle skrivas om, övergav projektet och blev aldrig färdig med sin roman. Varför? Svaret blev: ”Jag lyckades inte om-drömma drömmen.”

En berättelse är ju en dröm, en vision, en idé med en riktning. Jag vågar påstå att en tydlig riktning är en förutsättning för att kunna skriva en skarp, sammanhållen text. Men när vi ska revidera måste vi gå tillbaka samma väg och ibland staka ut en annan riktning. Det är då, när vi kanske förlorar känslan av att vara på väg åt rätt håll, som jag tror att många av oss lätt tappar modet.

Alla skrivprojekt måste som sagt inte kännas lustfyllda och stimulerande hela tiden, men vad är det som hjälper oss över de där pucklarna? Hur ska vi ställa om siktet och lyckas drömma drömmen på nytt – och ro i land den text vi sedan länge känner oss färdiga med och bara vill lägga till handlingarna?

Frey ger tyvärr inga glasklara svar på frågan hur vi ska lyckas, annat än att det kräver träning. Kanske är den viktigaste aspekten att vi helt enkelt erkänner vikten av detta arbete. Att skriva om handlar inte bara om att stryka eller flytta text, utan om att visualisera hur vår text tar en ny riktning. Att acceptera detta, och integrera det i skrivprocessen är kanske det viktigaste steget. Att göra den nya drömmen till ens egen.

Dessutom kan det förstås hjälpa att försöka ta hjälp utifrån. Detta av två skäl: dels kan en extern läsare hjälpa till att sätta ord på den nya idén tydligare, dels kan det hjälpa för en själv att precisera sina tankar om man tvingas försöka förklara för någon annan.

Frey skriver i alla fall: ”Even though re-dreaming the dream is a difficult skill to master, it’s a deadly mistake not to learn to do it.”

Vilka är era erfarenheter? Hur har ni hanterat situationer där drömmen måste om-drömmas?

Litteratur

James N. Frey, How to Write Damn Good Fiction: Advanced Techniques for Dramatic Storytelling (London: Macmillan, 2002). Även utgiven i USA under titeln: How to Write a Damn Good Novel II.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s