Att hoppa mellan isflak och drömma om fast mark under fötterna

FOTOGRAFI Pojkar jumpar på isflak vid Norr Mälarstrand. I fonden Södermalm. 1930-1930 FOTOGRAF: Okänd. Aftonbladet BILDNUMMER: AB 68 Stadsmuseet i Stockholm

Förra veckan var det fyra år sedan jag disputerade. Fyra år! Det är en evighet, men känns som igår. En pandemi la sin tjocka filt över två av dessa år. Och så föräldraledighet därtill. Men ändå: jag borde ha åstadkommit en hel del på fyra år.

För ett par veckor sedan fick jag anledning att reflektera över detta, när jag och några postdok-kollegor åkte på en gemensam skrivarhelg. Vi har pratat om att göra det i ett par år, men pandemin, ja… ni vet. Ett sånt här nätverk har visat sig närmast ovärderligt i det osäkra landskap som väntar efter disputationen, inte minst i ett ämne som historia. Vi har kunnat prata om en hel del praktiska och existentiella bekymmer, främst över Zoom.

Problemet är att det nästan inte finns några fasta tjänster, och den som har den stora turen och skickligheten att få ett jobb som lektor tycks drunkna i undervisning och administrativa sysslor. Chansen att få ett stort forskningsanslag från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond är inte heller särskilt god. Det finns alldeles för många duktiga forskare som slåss om dessa. Och får man ett sådant forskningsanslag tar pengarna ändå i slut efter tre år.

Sociologer och utbildningsvetare som forskar om nydisputerade forskares situation talar om en dubbel osäkerhet: dels otryggheten i själva anställningen – eller bristen på anställning, snarare – och dels den epistemologiska osäkerhet som präglar all forskning, där utfallet av våra studier inte är känt på förhand.

Ändå är bilden inte nattsvart. Det finns sätt att hanka sig fram inom akademin. På något sätt har jag nu lyckats överleva här i fyra år.

Ekonomiskt har det väl inte varit någon braksuccé, men heller ingen katastrof. Jag har klarat mig på stipendier, vikariat, tillfälliga anställningar som forskare. Min inkomst har nog varit ungefär densamma som under doktorandtiden, kanske till och med lite bättre (lönen är bättre, men den genomsnittliga anställningsgraden lägre). Just nu har jag en tvåårig postdok-anställning på 60 procent. Det är ”bra” utifrån hur villkoren för disputerade forskare ser ut. Att man utbildar sig i mer än 20 år för att jubla över en tvåårig projektanställning på 60 procent känns egentligen absurt, men det är så villkoren ser ut. Min pension kommer troligen bli rätt usel om jag inte börjar pensionsspara snart.

Det är osäkerheten som tär. Jag ser det hos mina kollegor som är i samma sits. Vi hoppar mellan isflaken och drömmer om fast mark under fötterna. Något som vi kan ana konturerna av vid horisonten och som vi hoppas är bra.

En tråkig sak med det här systemet är att det ger näring åt ett akademiskt klassamhälle. De som har familj eller arv att ta hjälp av har mycket lättare att hanka sig fram än de som saknar livlinor och stort sparkonto. Det handlar inte bara om faktiska pengar, utan också känslan av trygghet.

Det finns två sätt att tackla det här problemet: att försöka ändra systemet och att hitta sätt att hantera osäkerheten. De svenska universiteten skulle behöva mer pengar till att anställa disputerade forskare: både forskartjänster och lärartjänster. Den totala kakan inom humaniora och samhällsvetenskap måste bli större, eftersom inflation och löneökningar stadigt har gröpt ur anslagen sedan 1990-talet. Om heltidsstudier i humaniora motsvarade mer än de 4-6 timmar lärarledd undervisning per vecka som erbjuds idag hade behovet av lärare också varit större. Men det är inte vad detta inlägg ska handla om.

För i väntan på att villkoren inom forskning och högre utbildning förändras har vi en verklighet att förhålla oss till, och den puttar hela tiden bort duktiga forskare. Forskare som till slut inte orkar hoppa mellan isflaken. Det kan ta tio år eller mer – tio år! – för en duktig forskare att få en fast tjänst som lektor.

Mitt sätt att hantera det här har varit att sluta tänka på isflaken som en tillfällig aktivitet i väntan på fast mark. Istället har jag börjat i andra änden: vad är det jag vill ägna mig åt och hur ska jag göra för att lyckas med det? Svaret har hittills varit att forska och undervisa, samt skriva böcker och andra texter om historia. Enda sättet att göra det har varit att hoppa mellan isflaken, men så ser det ju också ut för många andra yrkesgrupper med osäkra inkomster och anställningar: musiker, skådespelare, författare, egenföretagare. Där lever många också utan vetskap om vad de kommer ha för inkomst under det kommande året.

Istället för att gå och vänta på ett lektorat har jag försökt se mig själv som en egenföretagare inom branschen forskning och undervisning. Det finns olika intäktskällor (stipendier, större forskningsanslag, lösa undervisningstimmar, vikariat). Hittills har det varit fullt möjligt att pussla ihop dessa till en rimlig inkomst och arbetsinsats. I bästa fall med en buffert sex månader framåt.

Det tråkiga är att hoppandet mellan isflak inte alls ger samma stadga som under doktorandtiden. Och utan fast mark under fötterna är det nästan omöjligt att ta stora risker. Forskningsfrågorna blir mindre djärva om vi inte har tid och råd att misslyckas. Mindre anslag och stipendier resulterar i mindre undersökningar med återhållsamma resultat. I mitt fall hoppas jag kunna bygga ihop flera olika fallstudier till en större helhet.

Men faktum kvarstår: det är på isflaken jag har störst möjlighet att få ägna mig åt det jag vill göra.

Var befinner jag mig om fyra år? Vem vet, kanske har jag fast mark under fötterna. Kanske har jag blivit en av de verkliga rävarna ute på isen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s