Hur få maximal Respons?

I helgen kom det tråkiga beskedet att tidskriften Respons lägger ner. Efter tio år av kamp för att få ekonomin att gå ihop blev det till slut för svårt. Med Respons försvinner Sveriges viktigaste forum för recensioner av ny facklitteratur – med närmare 150 recenserade verk om året. 

Önskar vi att vi fortfarande läste som på 1900-talet?

Respons startade för tio år sedan som ett svar på att dagstidningarna gett allt mindre utrymme åt kvalificerade essäer och recensioner av facklitteratur. På så sätt har den fyllt ett viktigt tomrum. Däremot har den ekonomiska ekvationen inte gått ihop, åtminstone inte utan stöd från stiftelser och andra finansiärer. Och något annat vore kanske inte heller att vänta. Dagstidningarna har ju knappast minskat sitt utbud av kvalificerad litteraturkritik och sakprosa för att jäklas med sina läsare. De ser vilka texter som genererar klick och delningar, vilka texter som får läsare att teckna en prenumeration, och de har varit så illa tvungna att vända på slantarna och jaga intäkter.

1900-talet var de tryckta mediernas århundrade. Dagstidningar och tidskrifter var inte bara populära om vi ser till försäljningssiffror, de fyllde också en mycket viktig sammanhållande funktion: som vattenhål, kvarterskrog eller stamställe för sociala grupper, städer, regioner. När en grupp människor ville skapa en förening eller ett parti blev en medlemstidning ofta den självklara sammanhållande kommunikationsformen. Tidningar och tidskrifter fungerade i ordets rätta bemärkelse som sociala medier. De var inte bara en samlingsplats för personer ur en viss intressegemenskap, de förstärkte också redan existerande känslor av samhörighet och identitet.

Hur många små föreningar runt om i landet har inte haft ett tryckt medlemsblad som försvunnit de senaste 20–30 åren? Varför? För att nästan ingen läser dem. Men inte för att föreningarna försvunnit, eller för att medlemmarna inte vill ha information, utan för att de istället kommunicerar via hemsidor, e-post eller Facebook-grupper. Det är inte samma sak, men det är ett enklare, billigare och i regel effektivare sätt att kommunicera.

Jag inser att jag låter som en övervintrad it-profet från 1990-talet och vill därför förtydliga att tryckta medier lever än. Boken lever definitivt. Tidskrifter och tidningar har inte på långa vägar försvunnit. Jag vågar påstå att de kommer att överleva i ett par decennier till. 

Det som har hänt är istället att tidningarna inte längre fungerar som en självklar samlingsplats: varken för AIK-supportrar, sverigedemokrater eller stockholmare.

När vi sörjer Respons undrar jag om det i själva verket inte är den där känslan av en självklar mötesplats, ett stamställe, ett vattenhål vi sörjer? Problemet är att vi kommer sörja den känslan även om tidningen skulle leva vidare.

För egen del har jag i alla fall ännu inte kommit över sorgen som det stora teknikskiftet inneburit. Visst är jag aktiv på digitala plattformar som Twitter, och visst uppskattar jag att kunna läsa nästan all världens vetenskapliga publikationer med hjälp av några knapptryck på min dator. Men för den som vuxit upp med tidningar som New Yorker och Time, den som sett hur tidningen Pop på egen hand kunde dra igång en hajp kring något obskyrt band, känns det ibland som att leva i en avfolkningsort och ständigt drömma om att nästa satsning är det som kommer vända trenden, som kommer få hjulen att snurra igen. Som kommer ge Kylarköping färgen åter. 

Varje gång en tidning läggs ner sörjer jag det gamla mediesystemet.

Ett av de utmärkande dragen för tryckta tidningar och tidskrifter är att de periodiserar innehållet. Det skapar rytm. Den som öppnar morgontidningen vid frukostbordet eller slår sig ner i en fåtölj med en tidskrift har väntat på att få läsa. Kanske inte medvetet, men ändå. Den tryckta tidningen och tidskriften var, i bästa fall, efterlängtad.

När jag jobbade inom tidskriftsbranschen pratade vi om ”the magazine moment” – den där lite högtidliga känslan av att slå sig ner med det senaste numret av ens favorittidning. Den finns säkert kvar, åtminstone lite grann. Men det är nya tider nu. Jag märker att flera av de tidningar jag prenumererar på åker direkt ner i pappersinsamlingen. Inte för att jag är ointresserad av ämnet, men det är inte längre mitt främsta sätt att läsa. Det går inte heller att skylla på att jag tillhör en ung generation: de som var i åldern 15–25 när internet nådde Sverige är nu 40–50 år.

Periodiseringen av innehållet bidrog inte bara till auran av en särskild produkt med en specifik rytm. Den bidrog också till tidningarnas och tidskrifternas förmåga att skapa identitet. I det mest flitigt citerade historiska verket om kollektiv identitetsformering de senaste 50 åren – Benedict Andersons Föreställda gemenskaper (Imagined Communities) – fyllde tidningar och andra tryckta medier en mycket viktig roll för nationalismens uppkomst. Dels för att de bidrog till att sprida det tryckta ordet och därmed skapade förutsättningar för ett nationellt, enhetligt skriftspråk. Dels på grund av deras förmåga att skapa synkronicitet eller samtidighet. Människor som läste tidningen deltog i en kollektiv ritual: när de slog upp dess sidor visste de att andra människor runt om i landet gjorde samma sak, och läste samma nyheter. De här två faktorerna förstärktes ytterligare under 1900-talet med etermedierna radio och tv, då även talspråket nationaliserades och tablåernas känsla av samtidighet rörde sig ner på sekundnivå. 

I dagens medielanskap håller tablå-tv på att försvinna. Live-sända evenemang är ett av få tillfällen människor faktiskt upplever något samtidigt. Ja, och så kanske På spåret också. Via internet och andra digitala publikationer portioneras nyheter och underhållning istället ut i ett jämnt flöde, till synes planlöst och utan rytm.

Om Benedict Anderson hade rätt borde det här kunna ses som en viktig förklaring till att människor idag upplever en förlorad känsla av samhörighet. Vi ingår inte längre i samma självklara, mediala rytm. Där har nationalister något att klura på.

På ett lite likartat sätt fungerar identitetsformeringen inom mindre grupper. Vart vänder sig akademiker och den bildade allmänheten för att ta del av kvalificerade texter och recensioner? Svaret: till en uppsjö olika källor, från bloggar och poddar, till tryckta tidskrifter eller internationella dagstidningar i digitalt format. Den självklara mötespunkten saknas, åtminstone för tillfället.

Allt som är fast förflyktigas, sammanfattade Marshall Berman moderniteten (med ett citat från Marx).

Tidigare i veckan lyfte min kollega David Larsson Heidenblad frågan om hur Respons 2.0 borde se ut. Diskussionen borde rimligen inte börja med hur en sådan tidning ser ut, utan hur människor som är intresserade av högkvalitativa essäer eller recensioner av facklitteratur skulle göra om de spontant gick samman idag. Är en tidning deras givna vattenhål? Om en grupp fotbollsintresserade i en by förr bildade en förening kanske de idag nöjer sig med en Messenger-tråd för att stämma träff nere vid fotbollsplanen. Hur kan motsvarande sätt att tänka appliceras på den intellektuella offentligheten. Var mötas? Och hur?

Ett första steg skulle kunna vara att inventera vilka intressen olika grupper – forskare och författare, bildad allmänhet, bokförlag, m.fl. – har av att skapa en sådan mötesplats. Min hobby löpning kan tas som ett exempel. När jag började springa var tidskrifternas dominans fortfarande stark. Att läsa Runner’s World var ett självklart sätt att manifestera sin identitet som löpare. Tidningen lever kvar, men har inte längre en sådan självklar, samlande funktion. Alternativen är idag fler: poddar som Maratonlabbet och Spring snyggt har byggt upp mycket starka gemenskaper mellan producenter och lyssnare – en känsla av samhörighet.

Tidigare i veckan medverkade jag i podden Spring snyggt. Vi pratade i nästan 40 minuter om den svenska motionslöpningens historia, med särskilt fokus på motionsspår. Jag vet inte hur många som lyssnar, men det måste vara ett antal tusen. Flera personer hörde av sig på Instragram, Facebook och Twitter för att dela med sig av egna tankar, frågor och lästips – eller bara för att tacka för ett intressant samtal. Den sortens respons (märk väl!) har jag annars bara fått när jag skrivit något i de riktigt stora svenska dagstidningarna.

Podden kommer däremot aldrig ersätta den tryckta tidskriften. Problemet är att inget enskilt medium tycks kunna ersätta det gamla. Men poddar är ett synnerligen populärt medium och ett utmärkt sätt för forskare att nå utanför universitetens väggar.

När jag våren 2014, som relativt ny doktorand, startade historiepodden Lite Passé tillsammans med min kollega Kristoffer Ekberg och senare Emma Severinsson fanns det nästan inga liknande poddar i Sverige. Den senare så kända Historiepodden startade ungefär samtidigt, och inriktade sig främst på kunskapsförmedling. Vår nisch, att diskutera det vetenskapliga hantverket och intervjua historiker om deras arbete, var vi i princip ensamma om. Senare har det tillkommit nya och mer professionella poddar i ungefär samma genre: Lunds universitets HT-podden till exempel. Eller Bildningspodden vid Stockholms universitet. 

Med absolut noll budget och endast vår egen entusiasm lyckades vi ändå nå en följarskara på ungefär tusen personer per avsnitt. 40 000 nedladdningar. Det är inget att skryta med i podd-världen, men det är ett otroligt genomslag i jämförelse med hur många som kommer på ett genomsnittligt forskarseminarium eller hur många som läser ens vetenskapliga publikationer. 

Efter fyra lärorika säsonger valde vi till slut att lägga ner. Det fanns helt enkelt inte tid. Vi behövde fokusera på uppgifter som värderas högre inom universitetsvärlden. Även om tidskriften Scandia sponsrade vårt webbhotell (och vars webbredaktör Anna Nilsson Hammar verkligen stöttade oss) skötte vi allt annat på ideell basis. När vi ansökte om att få använda fakultetens inspelningsstudio – som stod tom större delen av tiden – fick vi godkänt endast under premissen av vi när som helst kunde bli avbokade om en ljudforskare behövde tillträde.

Meriteringsvärdet för den här typen av uppgift är dessutom absolut noll. 

Däremot lyfte institutionen särskilt fram vårt arbete med tredje uppgiften i underlaget till Universitetskanslerämbetets kvalitetsgranskning. Förvisso smickrande, men innan dess hade få av de seniora forskarna på institutionen riktigt förstått vad det var vi höll på med – eller varför.

Jag tror tyvärr att det där är symtomatiskt. För det första värderar universitetsvärlden inte tredje uppgiften tillräckligt högt. Det ger inte tillräckligt meritvärde när vi söker tjänster. Istället för att satsa mer pengar på separata enheter för forskningskommunikation borde det bli lättare för forskare som vill samverka att ta sådana initiativ.

För det andra är vi dåliga på att ta till oss nya medier, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi är, hrrm, historiker. Vi har börjat upptäcka bloggformatet när stora delar av internet redan dragit vidare till andra format. 

När jag under hösten undervisat på utbildningen i förlags- och bokmarknadskunskap pratar vi mycket om hur ljudböcker och e-böcker förändrar villkoren för bokbranschen. På bara 5–10 år har det hänt enormt mycket. Enligt Svenska förläggareföreningen har de streamade ljudböckernas marknadsandel nu vuxit om den fysiska bokhandelns försäljning i Sverige. Nu ses inte längre nätbokhandeln som ett hot mot den fysiska bokhandeln, istället ses ljudboken som ett hot mot den fysiska boken som produkt. Och i de fysiska butikerna väljer bokhandlarna att lyfta fram särskilda hyllor med böcker som uppmärksammas på Tiktok. ”Book-tok” har till och med blivit ett begrepp i litteraturbranschen. En fluga, eller ett bestående skifte?

Vi vet förstås inte. Och som historiker får vi kanske vara nöjda om vi lyckas hålla oss ajour med den näst senaste tekniken. 

Intresset för att recensioner av ny facklitteratur borde i alla fall inte försvinna. Inte heller intresset för god essäistik och spänstiga eller intellektuella betraktelser över vår samtid. Frågan är hur vi skapar maximal respons?

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s