Ett problem med många akademiska texter är att de är onödigt… tråkiga. Måste det verkligen vara så? Den vanligaste ursäkten är väl att ämnet som sådant är tråkigt, eller åtminstone inte någon thriller. Men jag tänker ibland att det är en alltför enkel undanflykt. Ofta har forskare intressanta saker att säga om ämnen som engagerar. Däremot kan uppgiften att fånga läsarens uppmärksamhet vara en rejäl utmaning. Att behålla den är ännu svårare.
En som verkligen kunde konsten att trollbinda sin publik var Alfred Hitchcock. 1970 frågade American Film Institute om hur han gick tillväga för att skapa spänning i sina filmer. Hitchcock menade att ett vanligt misstag inom filmens värld var att blanda samman ”surprise” och ”suspense”. För att illustrera detta gjorde han en analogi. Tänk dig ett par som sitter vid ett bord och samtalar. Plötsligt briserar en bomb. Publiken blir förvånad. Känslan, menade Hitchcock, håller kanske i sig i 15 sekunder.
Tänk dig istället att publiken vet om att det finns en tidsinnställd bomb under bordet. Karaktärerna i filmen är däremot ovetande om den och pratar om andra saker. Plötsligt blir deras samtal intressant och gripande, hur banalt det än kan vara. Publiken engagerar sig i karaktärernas öde, de vill varna dem. De lever sig in i berättelsen. (Ett halvsekel senare inspirerade Hitchcocks analogi fortfarande nya tolkningar, som exempelvis i serien Babylon Berlin, där en bomb under ett skrivbord spelar en viktig roll).
I stället för 15 sekunder av förvåning har regissören skapat 15 minuter av spänning. Minst lika viktigt är att regissören på detta sätt har skapat ett forum för samtal, där de långsamma eller ”tråkiga” delarna av berättelsen kan presenteras, kanske sådant som tittarna behöver för att förstå berättelsen, eller sådant som fördjupar vår förståelse för karaktärerna, utan att tappa tittarnas intresse.
Hitchcock skrev inte forskningsartiklar. Finns det över huvud taget något vi kan lära av bomben under bordet när vi skriver historia?
Jag tror det.
Vi kan till exempel dra nytta av denna insikt om hur spänning fungerar för att tidigt introducera ett grundläggande vetenskapligt spänningsförhållande, eller en konflikt, för våra läsare. Det kan handla om en inomvetenskaplig debatt mellan olika synsätt, eller en konflikt som återfinns i det vi undersöker. Något som väntar på en lösning.
Ett exempel på detta hittar jag i folkrättsexperten Ove Brings bok De mänskliga rättigheternas väg från 2011. Det är en mer än 700 sidor lång redogörelse, från sumererna till kriget mot terrorismen. Men den börjar vid ett av författaren identifierat vägskäl: när diplomater från hela världen samlats i Paris 1948 för att efter månader av diskussioner rösta om FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:
Diplomaterna hade anlänt i mitten av september. Efter inledande plenarmöten hade de förberett olika resolutioner och rekommendationer i olika utskott. Nu, i början av december, går sessionen mot sitt slut och det återstår att se om tillräckligt stor politisk enighet kan åstadkommas i de avgörande omröstningarna. Förväntningarna på FN är stora, trots att det kalla kriget kommit i gång på allvar.
Ove Bring, De mänskliga rättigheternas väg (Stockholm 2011), s. 11.
Det kan tyckas lite märkligt att jämföra en FN-resolution med en tickande bomb i fråga om dramaturgi, men det som är intressant är hur Bring introducerar spänningsförhållandena öst/väst och ideal/verklighet. Hur ska det gå? Som läsare vill man genast veta mer. Bring avslöjar visserligen att deklarationen antas (och förresten, vem visste inte det?) men stannar sedan upp berättelsen och går tillbaka i historien, för att berätta bakgrunden.
Med hjälp av denna insikt kan vi också slopa idén om att vi eventuellt ska överraska våra läsare med våra bästa resultat. Tvärtom bör det stå klart vart vårt resonemang är på väg, på samma sätt som biopubliken vet att något kommer hända med bomben, om än inte precis vad. Smyg inte in dina resultat! Vägled istället din läsare till dem. Hitchcock sa: ”The conclusion is that whenever possible the public must be informed. Except when the surprise is a twist, that is, when the unexpected ending is, in itself, the highlight of the story.”
Ett tredje sätt att dra nytta av Hitchcocks idé om spänning är att utnyttja tillfällen där vi skapat spänning för att ”smyga in” långsammare passager, där vi till exempel presenterar bakgrund och kontext. Det här fungerar kanske allra bäst när vi skriver för en bredare publik, eller i monografi-form (artiklar erbjuder sällan detta utrymme). Först fånga läsarens intresse – sedan ge bakgrund och kontext. Men undvik att bli för omständlig. Det är trots allt viktigt att behålla din läsares uppmärksamhet, särskilt om det är någon som inte får betalt för att läsa din text.
3 april 2024
Björn Lundberg
Björn Lundberg 